I morse var det dags för återbesöket på CvL-kliniken. Fick lämna blodprov och göra VUL. Läkaren kunde se 5 stora blåsor samt några lite mindre som höll på att växa till sig rejält så det var glada nyheter.
Fick en ökad dos av menopur nu och ska åter igen tillbaka på fredag för att se om det vuxit något mer, sen på måndag eller tisdag är det dags för äggutplockning.
Det är helt sjukt hur fort allting har gått. För 2 månader sedan gjorde jag första kontakten till kliniken för att få hjälp och nu sitter vi här och ska snart plocka ut mina ägg.
Om man hade frågat mig för 5 år sedan om jag trodde detta skulle vara en del av mitt liv hade jag skrattat. Jag trodde väll att jag skulle bli gravid på första försöket utan skydd och att jag skulle få den mest perfekta lilla bebisen som kunde gå att få. Jag trodde jag skulle få bli överraskad av graviditeten. Komma på mig själv med att må illa och räkna ut hur många dagar mensen var sen och sedan springa till apoteket och köpa ett test. Trodde jag skulle få överraska Kim med beskedet. Att han skulle bli pappa. Hade miljoner tankar på hur jag skulle berätta det. Skulle jag skicka en bild på testet? Skulle jag slå in det i ett paket? Skulle jag ge han en liten bebisdress i present? Jag hade alla möjliga ideér... som jag inte kommer få använda mig av nu.
När jag väl blir gravid så kommer det inte vara en överraskning. Det kommer inte bli samma spänning, men vi kommer vara dubbelt så lyckliga när det väl fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar