Nerverna och den enorma kärleken.

Jag måste erkänna att jag har varit orolig senaste dagarna. Alla symtom avstannade rätt plötsligt och illamåendet var som bortblåst.  Det enda jag hade kvar var att brösten var lite ömma. Jag kom på mig själv med att klämma på dom titt som tätt för att försöka övertala mig själv om att inget var fel. 

Igår morse kom illamåendet tillbaka som på beställning.  Hade ett långt möte på jobbet och jag ville kräkas hela tiden. Tror det var nerver också då vi hade läkartid inbokad för vul på eftermiddagen.

Hela dagen kröp fram och det kändes som om vi aldrig skulle få åka till läkaren. Tiden verkar alltid stå still när man väntar på något.  

Men så var tiden inne.... och där på skärmen fick vi se det lilla lilla hjärtat ticka på för fullt. Fick nytt bf istället för 22/12 som räknat efter ivf:en är jag nu beräknad 25/12. Alla oroskänslor jag haft bara rann av mig och jag kände bara värme och oerhörd lycka.  Och kärlek. Den enorma kärleken jag känner för denna lilla krabat är obeskrivlig. Efter att ha sett det lilla hjärtat så finns det ingen återvändo. Detta är mitt liv och det finns inget annat!

V 8.

Dagarna sniglar fram.  Tiden tycks stå still. Kan inte vänta tills det börjar hända saker på riktigt. Vill se hjärtat slå.  Vill känna dom små buffarna från insidan. Vill bli rund och tjock om magen.
Har fått lite putmage men det är fortfarande inget som ses utifrån. Vill verkligen få en riktig mage så man ser vad det är som sker med mig. Nu ser jag bara småfet ut....

Var på inskrivning i onsdags. Fick en bra barnmorska och på tisdag ska vi träffa läkaren och få se plutten för första gången. Kan inte ens tänka mig hur jag kommer reagera. Ska bli så spännande.

Idag är jag ledig och ska försöka plocka lite i lägenheten. Flyttlasset går om 3 veckor och vi har knappt börjat packa. Dags att lägga i en högre växel.