Ny blogg eftersom Blogger suger.

http://nouw.com/ThereseEva

Blogger-helvete

Jag har aldrig klagat på denna portal. Jag tycker den duger och den är enkel nog för mig att designa (jag är så oteknisk så det finns inte). Jag gillar att det finns en app jag kan blogga genom så jag slipper ladda min laptop (jag är inte bara oteknisk, jag är lat också) men nu har appen "gått sönder". Man kan inte längre publicera bilder för då låser sig appen, och försöker jag radera bilderna jag försökt publicera så låser sig hela appen. Försöker jag radera hela inlägget jag försökt publicera så låser sig appen... ja jag tror ni förstår. Jag har hamnat i ett dödläge och kan alltså inte längre blogga via appen.

Jag stod ju i valet och kvalet om jag skulle byta bloggportal, och nu verkar inte valet vara så svårt längre. Så nu ska jag bege mig ut på jakt efter en ny portal som passar mig och min otekniska hjärna. Så länge jag kan blogga med bilder så är jag nöjd.

Jag har inget att blogga om för jag gör ingenting.

Jag skulle komma tillbaka. Jag skulle uppdatera er om mitt glamourösa liv som tjockis. Men mitt liv är så jävla tråkigt. Jag GÖR ju ingenting, så vad ska jag skriva om?
"Idag har jag haft ont i händerna... igen. Tänkte tvätta med ett maraton utav Dharma och Greg var mer lockande. Jag reste mig aldrig ur soffan...förutom när jag var tvungen att springa och kissa var 10e minut. Eller äta."
Inte ens det stämmer. Hade det gått ett maraton utav Dharma och Greg skulle jag iaf haft en anledning att kolla. Det enda jag kollar på under dagarna är repriser på samma program jag kollade på dagen innan.
Jag är inte så duktig på det här med att ta det lugnt. Jag drar det till det extrema. Visserligen så motarbetar min kropp mig extremt mycket just nu, och jag låter den vinna.

Återuppstå från de döda?

Jag är så kass. Varje gång jag startar en blogg är det samma sak; jag lägger massa energi på den och skriver om allt möjligt tills det kommer till ett halt. Sen skriver jag ingenting på flera månader.
Vi har hunnit ha semester, vi har hunnit nå v31 (32 i morgon) och livet rullar på.

Jag kan inte påstå att jag vill fortsätta i denna blogg, men jag vill inte sluta heller. Denna blogg startades i en mörk stund. Jag kommer ihåg att jag grät när jag ordnade med designen. Alla tankar och alla känslor som jag hade inom mig som jag ville få ut. Denna blogg startade jag för att få utlopp och få skriva om våran ofrivilliga barnlöshet som dom kallade det. Men mitt i alla sorg så kom hjälpen vi behövde och ett barn blev till, och i lyckoruset fortsatte jag uppdatera bloggen.
Det är först nu efter uppehållet som jag inser att det skär sig lite. Det är säkert bara jag som ens tänker på det men jag vet ju varför denna blogg blev till, och jag vet att lyckan över detta barn inte kommer försvinna. Att skriva om min lycka i en blogg som är skapad utav sorg känns fel.

Jag kommer fortsätta blogga en stund framöver medans jag funderar ut vad jag ska göra. Denna resa är en del utav den jag är... kommer vara en del utav vem våran son kommer vara. Kanske är det enda rätta att fortsätta denna resa men fokusera på det positiva. Vi får se hur det blir men under tiden hittar ni mig här igen!

Semesterblogg dag 4+5

Igår var vi hemma hos Liza och Jimmy och åt tacos och bara tog det lugnt. Vi pratade babynamn och massa strunt.
Blev en kort kväll med tanke på att jag hade världens huvudvärk för andra dagen.

Idag gick vi in i v17. 40% utav graviditeten har passerat och jag tycker det har gått galet fort senaste tiden. Snart halvvägs.
Kim har jobbat hela dagen idag så jag var ut på stan med mor och far min.  Vi har nog varit i alla affärer som finns i norrort.
Lyckades iaf hitta 2 klänningar, en ogräsrensare och en trädgårdsslang.
Nu är det bara helgen kvar som K jobbar, sedan har vi 4 veckor semester tillsammans :)

Semesterblogg dag 3

Hoppade över dag 2. Det var inget som hände igår. Kim jobbade och jag låg i soffan exakt hela dagen.
Idag gav vi oss ut i spöregnet. Tog en tur till barkarby och outlet men hittade inget kul tyvärr.
Huvudvärken jag vaknade med blev värre och värre så vi valde att åka hem och vila.
Tog en tupplur och hoppades det skulle hjälpa men icke. Blir en lugn kväll framför tv:n med bästa mannen. Maten står i ugnen och mer tänker jag inte anstränga mig idag.

Semesterblogg dag 1.

I fredags jobbade jag sista dagen innan semestern så idag är tekniskt sett första semesterdagen då jag ändå skulle varit ledig i helgen. 
Kommer förhoppningsvis ha lite mer energi att skriva oftare nu.

 

Vad har hänt... vi gick in i v16 i fredags och jag blir mer och mer kär i lilla kornet för varje dag som går. Längtar så tills jag får se dig igen. På måndag är det RUL (rutinultraljud) och förhoppningsvis får vi veta vem som bor där inne :)

 

Var och hämtade ut vagnen i lördags så nu står det här hemma och bara väntar. Har även beställt babyskyddet till bilen. Längtar tills jag får börja ställa i ordning lillis rum också :)

 

Midsommar (v.14)

Igår var det midsommarafton hemma på fruängsvägen. Vi träffades hos mor och far och åt gott. Var inte mycket mer än så. Det är det jag gillar med midsommar, det handlar bara om att umgås med dom man älskar. Inga presenter eller förväntningar. Bara kärlek.
Vi gick även in i v14 igår. Jag har märkt att jag blivit större men inte tänkt så mycket på det... tills jag jämförde med hur jag såg ut i v10. Jo visst fan är det stor skillnad. Mitt lilla korn börjar bli större :) 

Mammas skatt (vecka13)

Vi har gått in i v13 och passerat den magiska gränsen. Dom kritiska veckorna är över och jag är nu i trimester 2.
Var och gjorde ultraljud idag. Vilken helt fantastisk upplevelse. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men jag kan lova att det inte var det jag fick se. En livlig lite sprattlande bebis som skuttade runt där inne. Kunde inte sluta le och skratta. Sist vi var på ul så såg man bara en liten liten klump, nu såg man tydligt huvudet, armar och ben. Vi såg den klia sig i ansiktet med sina små pytte-fingrar.
Jag är helt kär i denna lilla krabat och jag längtar så tills jag får se den igen.
Nytt beräknat datum: 24/12. Mammas lilla julbebis ❤❤❤

v11 och flytt.

Sist jag skrev var 13e maj. Känns som en evighet sen. Har hänt så mycket sen dess.
Gick in i vecka 11 i lördags. Tiden kryper fortfarande fram men det känns mer och mer verkligt för var dag som går. Det börjar synas rejält på kvällarna nu. Illamåendet har trappats upp, men jag hörde att det var vanligt denna vecka för att sedan avta. Hoppas verkligen det stämmer.
Fått tid för UL 16e juni nu, då vi ska göras KUB och sen har vi RUL 13e juli. Längtar tills jag får se lilla kornet igen.

Någon annat som hände i lördags var att flyttlasset äntligen gick. Nu har vi lämnat Märsta för gott och bosatt oss i väsby.
Mycket att stå i och mycket att packa upp. Har ca 5 flyttkartonger med kläder som ska tvättas, möbler som ska byggas, lampor som ska hängas... Tack och lov kan vi ta en sak i taget. Lampor är inte inköpta till alla rum och möblerna är beställda och levereras den 11e juni. Så det jag har att stå i just nu är tvätten...

Det har varit en riktigt lång helg och jag är så glad att jag tog semester 2 dagar extra för att vila upp mig för nu är preggot helt slut!

Nerverna och den enorma kärleken.

Jag måste erkänna att jag har varit orolig senaste dagarna. Alla symtom avstannade rätt plötsligt och illamåendet var som bortblåst.  Det enda jag hade kvar var att brösten var lite ömma. Jag kom på mig själv med att klämma på dom titt som tätt för att försöka övertala mig själv om att inget var fel. 

Igår morse kom illamåendet tillbaka som på beställning.  Hade ett långt möte på jobbet och jag ville kräkas hela tiden. Tror det var nerver också då vi hade läkartid inbokad för vul på eftermiddagen.

Hela dagen kröp fram och det kändes som om vi aldrig skulle få åka till läkaren. Tiden verkar alltid stå still när man väntar på något.  

Men så var tiden inne.... och där på skärmen fick vi se det lilla lilla hjärtat ticka på för fullt. Fick nytt bf istället för 22/12 som räknat efter ivf:en är jag nu beräknad 25/12. Alla oroskänslor jag haft bara rann av mig och jag kände bara värme och oerhörd lycka.  Och kärlek. Den enorma kärleken jag känner för denna lilla krabat är obeskrivlig. Efter att ha sett det lilla hjärtat så finns det ingen återvändo. Detta är mitt liv och det finns inget annat!

V 8.

Dagarna sniglar fram.  Tiden tycks stå still. Kan inte vänta tills det börjar hända saker på riktigt. Vill se hjärtat slå.  Vill känna dom små buffarna från insidan. Vill bli rund och tjock om magen.
Har fått lite putmage men det är fortfarande inget som ses utifrån. Vill verkligen få en riktig mage så man ser vad det är som sker med mig. Nu ser jag bara småfet ut....

Var på inskrivning i onsdags. Fick en bra barnmorska och på tisdag ska vi träffa läkaren och få se plutten för första gången. Kan inte ens tänka mig hur jag kommer reagera. Ska bli så spännande.

Idag är jag ledig och ska försöka plocka lite i lägenheten. Flyttlasset går om 3 veckor och vi har knappt börjat packa. Dags att lägga i en högre växel.

Min lediga dag. "lediga"

En ledig dag. Har jobb med mig hem som jag tänkte fixa men annars tänkte jag ta en enda liten ledig dag innan jag måste fixa inventering och bokslut för 4 avdelningar.
Telefonen ringer konstant. Från halv 6 i morse har jag blivit störd. Halv 6. då har jag inte ens börjat dom dagar jag faktiskt är på jobbet. Kommer börja stänga av telefonen när jag är ledig. Jag har så mycket viktigare saker nu att fokusera på än jobbet. Min och kornets lilla hälsa kommer före allting. Mår jag dåligt kommer jag stänga in mig i ett mörkt rum för att utesluta allt tjat och all stress. Kunde inte bry mig mindre om andra saker. Tack och lov har jag en så förstående chef så han vet vad jag går igenom och stöttar det till fullo.

Mår sämre och sämre. Illamåendet är riktigt illa till och från. Igår sov jag hela eftermiddagen och sedan hela natten. Idag höll jag på att kräkas bara jag reste mig från sängen. Har legat i soffan och småsovit hela förmiddagen men känner mig fortfarande helt sänkt. Ska bli spännande att se vad ultraljudet säger.
Har börjat få gråtanfall också. Igår började jag gråta på kontoret helt utan anledning. Det går över lika fort som det kommer men det är rätt irriterande och ganska olägligt att gråta på jobbet.

Stillsam morgon

Sover inget vidare på morgnarna nu. Vaknar runt 5 varje morgon och mår illa. Men jag tycker det är lite mysigt att få smyga upp, göra en kopp te och kolla på tv helt ensam en stund på morgonen innan K vaknar.

Igår satt vi och diskuterade vårat bröllop. Går det vägen kommer lillkornet vara ca 5 månader när vigseln ska äga rum (21/5 - 2016) men jag känner nu helt plötsligt att bröllopet inte är lika viktigt längre. Självklart vill jag fortfarande gifta mig med K, men den där stora extravaganta festen vi har planerat känns inte lika viktig.
Funderar på att göra det samtidigt som dopet och sedan bara bjuda på tårta och kall buffé i festlokalen hemma på gården. Prioriteringarna skiftade ganska rejält efter plusset.

v6 (5+2)

Tiden kryper fram. Väntar på första ultraljudet som kommer ske 13/5. Symtomen börjar komma sakta men säkert. Mår illa men inte så farligt så jag kräks (än). Hungern gör sig påmind hela tiden och sålänge jag äter håller jag illamåendet i styr. Trött som jag vet inte vad Sover gärna en stund när jag kommer hem från jobbet och sedan somnar jag för natten runt 8 halv 9 på kvällen.

Var tvungen att byta till en större jobbskjorta nu då den förra stramade lite om magen. Buken är lite lite utbuktande. Tänkte att det måste vara för att jag äter hela tiden men enligt BM så kan det mycket riktigt vara så att det redan börjar synas då det är olika från människa till människa. Kroppen förbereder sig och magen kan växa redan från v4. Det är ju inte fostret i magen som syns då det är alldeles för litet än men det är fortfarande en "gravidmage". Det beror tydligen på hur ens bäcken är format. Ska det börja synas redan nu vill jag inte ens veta hur jag kommer se ut om några månader haha.

Nu ska jag lägga mig på soffan och lata mig tills K kommer hem från jobbet vid 21. Sen får vi äntligen en helg tillsammans utan jobb. Hörde jag Texas Longhorn?!

Namnkrig - Hjälp.

Det började mest en kväll när vi var uttråkade och började diskutera namn till lilla kornet.
Flicknamn har vi en hel drös som vi är ganska överens om men killnamn... jäklar vilket helvete det var. Det visar sig att vi har heeeelt olika smak när det kommer till namn. Här kommer göra en lista på alla namn jag föreslog:

Lexington ( Favorit)
Aston (Favorit)
Levi (Favorit)
Dante
Vincent
Charlie
London
Alexis
Julian
Maddox
Elton
Elliot

Här kommer Kims lista:
Charles
Ivan
Frank
James
William
Brock
Isidor

Vi får helt enkelt hoppas på att det blir en tjej annars får det stackars barnet vara namnlöst.
Kom gärna med liknande förslag i kommentarerna :) Eller rösta på redan givna namn så får vi se vilket som vinner haha

Denna dyrbara ömtåliga tid.

Har inte uppdaterat här på några dagar av en anledning... gått som i ett litet lyckorus som äntligen börjar lägga sig och jag börjar faktiskt förstå att detta verkligen sker.

Har fått så många värmande gratulationer och lyckönskningar men ännu fler frågor. För att göra det klart så jag slipper svara på samma fråga i 12 veckor; Jo, vanligtvis väntar dom flesta med att berätta om sin graviditet först när dom är i v13 då dom 12 första veckorna är den mest kritiska tiden. Efter v12 har den största risken för missfall försvunnit. Men detta är inte en lag. Finns ingen som säger att man MÅSTE vänta 12 veckor. Hur skulle jag kunna vänta med att berätta om det lyckligaste som hänt i mitt liv?
I och med att vi varit så öppna med våran kamp så väljer vi att vara lika öppna hela vägen.

Den 13e maj ska vi in på första ultraljudskontrollen och jag kan inte förstå hur jag ska kunna vänta i en hel månad innan jag får se mitt lilla korn.

Plötsligt så händer det...

Mitt i all förvirring och förtvivlan så kommer det från ingenstans. 

Ser knappt för mina tårar skymmer sikten.

Kan knappt andas och hjärtat slår dubbla slag, om inte mer. 

Ni vet när folk säger att en kvinna vet... nu förstår jag vad dom pratar om. 

Jag bara visste. Den här känslan kan jag inte ens försöka förklara. 

Året 2015 började så himla bra, och kommer sluta ännu bättre.

22/12 beräknas vårat lilla mirakel komma. 

Mina alla åtaganden.

Är nu inne på ruvardag (RD) 9 och otåligheten griper tag i mig. Fusktestade på RD 7 efter en hel sömnlös natt där jag inte kunde tänka på annat, men testet fungerade ej. Köpte ännu ett test och körde samma eftermiddag. Visade negativt. Visserligen ska man inte ta testet på eftermiddagen... eller dricka så stora mängder vatten innan testet... eller testa på dag 7 för den delen. Jag lägger inte för stor tyngd på resultatet, jag väntar på RD 18 och testar precis som jag ska så får vi se.

Idag sysselsätter vi oss med att fixa det sista i köket innan flytten till nya huset (YAAAY). Visserligen har köparna redan godkänt lägenheten men vi lovade att sätta upp sista skåpsluckorna och byta spisfläkten. Kim åkte iväg för att hämta verktygen vi behöver till resten av arbetet, och jag passar på att ta en paus med lite Fanta. Blivit helt tokig i fanta på sista tiden, jag som aldrig gillat apelsindryck innan. Druckit för mycket cola i mina dagar antagligen.

Försöker att inte känna efter för mycket men har man inte lite symtom iaf? Brösten spänner fruktansvärt mycket och har fått byta till sportBH för att vara bekväm. Måste springa och kissa hela tiden. Är lite extra trött på kvällarna. Får hungerattacker från ingenstans och mår sjukt illa om jag inte får äta något. Humörsvängningarna ska vi inte ens snacka om...
Kanske känner man efter för mycket och inbillar sig, men man hoppas ju alltid på det bästa.

Nya ringen!

Skingrar tankarna lite med att fortsätta planera bröllopet. Då våra förlovningsringar är lite halvslitna och tråkig som bestämde vi oss för att byta ut dom till bröllopet. Kim kommer skaffa en bredare kantig ring i vitt och rött guld, och jag kommer ha 2 st i vitt guld med stenar i.
Idag beställde jag förlovningsringen som kommer om en vecka ungefär! Är heeeelt kär. Dock är den specialdesignad så har ingen bild på den men hittade en bild på orginalringen som vi använde som "mall". Det kommer bli 11 diamanter istället för 7 som på bilden, samt i vitt guld. Längtar så tills jag får byta!
Visst betyder min första förlovningsring mycket för mig, så kommer självklart spara den i en kedja runt halsen men dom nya ringarna är ett minne för vårat nya liv tillsammans.

Här är då "mallen" för nya ringen :D 

Säsongspremiär!

Försöker få tiden att gå. Umgås med vänner. Längtar tillbaka till jobbet i morgon så dagarna går lite fortare.
Idag var bästa tidsfördrivet: Fotbollspremiär! AIK mötte Halmstad hemma i säsongens första match och vann med 2-1. Innan matchen var det samling vid gamla Råsunda för att möta upp spelarbussen. Mycket folk, mycket bengaler, mycket rök, mycket sång. Precis som det ska vara. Det har varit en toppenbra påsk och skön långledighet men nu längtar jag efter lite rutin i livet igen.

Påskhelgen

Igår var det påskmiddag hemma hos mor och far. Vi passade även på att fira syrrans sambo som fyller år. Mormor och morfar var också med. Det blev mycket bebisprat, namn, barnvagn, inredning, rosa eller blått, ska ni ta reda på kön... ja allt som hör till. Det känns fortfarande lite overkligt att lilla dammkornet verkligen är hos mig nu. Finns inga garantier på att det vill stanna men jag kommer njuta av det och behandla det som vilken tidig graviditet som helst. Finns inga anledningar till att oroa sig. Vill det sig inte så får vi ta nya tag, men fram tills vi vet är det positiv energi som gäller.

Då jag inte får dricka alkohol så kom vi fram till att jag kunde köra, Vanligtvis är det Kim som kör överallt och jag dricker vin. Igår blev det tvärt om. Kim tog öl och nubbe till maten. Jag drack alkoholfritt bubbel. Då jag inte kört bil på över ett år var jag otroligt nervös. Vi har bara en bil och det är Kims så normen är att han kör överallt.  (sen hatar jag kims bil också. Den är stor och otymplig, och jag har så svårt att hitta dragläget i den)
När vi flyttar får jag nog köpa mig en en egen liten bil så jag håller vanan uppe. Kommer behöves när vi har en liten att ta hand om.

Nu ska vi åka iväg på en tidig frukostfika med Liza, Jimmy och lilla Molly.

We will get there

Fröet är planterat.

Idag skedde det. Vi återförde vårat embryo.
Dagens började väll lite sådär då jag råkade knycka till med huvudet och lyckades på nackspärr på nått sätt. Det överskuggade dock inte spänningen över vad resten av dagen hade att erbjuda.
13:45 hade vi tid på kliniken med otåliga som vi var kunde vi inte vänta. kl 13 var vi på plats i Uppsala.
7 ägg hade dom plockat ut. utav dom 7 blev 5 befruktade, utav dom 5 var 4 bra delade. Så ett fick vi och 3 åkte i frysen. Kändes otroligt skönt att få klara siffror på allt.
Återförandet gick snabbt och kändes knappt. Efteråt kom läkaren in på mitt rum och talade om att rent biologiskt sett så har jag nu ett embryo i min livmoder. Jag kunde inte sluta le. Det var den sjukaste känslan.  Att veta att det sitter där inne; mitt lilla dammkorn.

Innan detta så talade läkaren om för mig "det finns ingen risk att det åker ut när det väl är inne. Du kan hoppa, springa, gå, göra precis som du vill. men det ramlar inte ut" Jag trodde han var helt dum som talade om detta för mig, varje liten människa fattar väll att det inte kan åka ut.
Det var vad jag tänkte innan.... efteråt var det en helt annan tankegång. När jag väl hade mitt dyrbara dammkorn på plats så var jag rädd för att ens gå och kissa. Då förstod jag varför han förklarade detta innan.

Testdag är 18/4 och jag kan inte förstå hur jag ska kunna hålla mig ända tills dess.

Bjuder på en bild på mina sexiga sjukhusstrumpor. 

Äggen är ute.

Kom till kliniken i morse och fick komma in på rummet ganska snabbt. Fick byta om till assexiga sjukhuskläder och lägga mig i sängen.
Sjuksystern kom med lite blanketter att fylla i samt lite tabletter: 2 Alvedon och 1 rohypnol. Fick även infart satt i armen.
Efter ca 30 min flyttades vi till operationssalen. Vid detta laget var jag inte rädd alls utan mer trött efter alla piller.
Ytterligare smärtstillande tillfördes i armen och lokalbedövning sattes. 5 min senare var det klart.
Jag hann knappt reagera. Gjorde inte ont alls.
Fick flytta tillbaka till rummet och sova lite.
Sjuksystern kom in efter ca 60 min och talade om att det hade gått väldigt bra. Dom hade fått otroligt många bra ägg och många bra spermier. Vi hade helt perfekta förutsättningar för att det ska lyckas. 
Vi fick info om ytterligare behandling och på torsdag ska vi tillbaka och återföra vårat superembryo.
Helt galet....

Nu såhär när jag är hemma har jag sjukt ont och försöker allt för att det ska gå över.  Förhoppningsvis är det värt det ;)

Dagen D

Idag ska vi in på kliniken och plocka ut mina ägg. Dagarna upp till denna dag har inte varit roliga. Igår hade jag så ont och var så trött så jag bara grät och grät helt utan anledning.
Ett glas for i golvet och det skrämde mig så jag började gråta. Spillde ut mjölken på jobbet, höll på att börja gråta. Gråter hela tiden. är ett jävla nervvrak just nu.
Är så spänd så huvudet och ryggen värker. Nerverna ligger verkligen utanpå kroppen.

Detta är första försöket och allt är nytt. Jag hanterar inte nya saker så bra. När jag inte vet vad jag gör eller vad som kommer hända så blir jag nervös.
Tack och lov har jag Kim med mig vid min sida hela tiden.

Slutspurten

Igår kväll tog jag min sista menopur och orgalutran för detta gång. Det var det mest dramafria injektionstillfället sen starten. Ville bara få det avklarat, Ikväll ska jag ta min ovitrelle och mesig som jag är så får kim kompa sista timmarna från jobbet då jag inte vill vara ensam när jag tar nya sprutor.

Har försökt fördriva tiden idag med att packa inför flytten. Har packat lådor med kläder... än så länge är jag uppe i 4 kartongen och 2 sopsäckar och det är minst lika mycket kvar. Tack och lov är dom flesta sommarkläderna redan packade i kartonger då dom varit undanstoppade under vintern.
Tänkte fortsätta och packa i köket också men har fått så sjukt ont i äggstockarna så måste vila lite.
Tack och lov är detta försök snart över och vi får vila några veckor innan vi får reda på om det tog sig eller om vi måste starta om alltihopa.

Nu ska jag lägga mig i soffan ett tag och vänta tills tvätten är klar. Känns som jag inte kunnat slappna av på flera dagar nu så ska bli skönt att inte göra någonting alls för en gångs skull.

Nu har vi en plan.

Idag var andra återbesöket på kliniken och det såg bara fint ut. Det växer som det ska och det var goda prognoser. Blodprovet såg bra ut och nu har vi en tidsplan.
Ikväll och i morgon fortsätter jag med menopur och orgalutran som vanligt, sen på söndag är det dags för ägglossningssprutan ovitrelle. Måndag är tack och lov helt sprutfri och sen på tisdag 08:45 blir jag inlagd för äggplock. Så sjukt jävla excited!

Vill inte ha för höga förhoppningar men det är så svårt att sluta hoppas när man inte gjort något annat än just hoppats i snart 2 år. I slutet av april kommer vi få veta om vi får bli föräldrar eller om vi måste göra ett nytt försök. Det känns så sjukt att det är så nära nu. Det börjar sjunka in nu att vi är på god väg att förändra våra liv för alltid.

Kan det vara allergi?

Efter 2 relativt dramafria orgalutran - kvällar fick jag åter igen en stark reaktion ikväll.  Jag fick svimmningskänslor, hjärtklappning och så svårt att andas så jag fick gå ut på balkongen ett tag och ta luft.
Jag funderar på om det är en allergisk reaktion jag får. Försökte tänka efter vad jag åt innan jag reagerade på första sprutan och vad jag åt innan denna. Den gemensamma nämnaren är tomat. Vet att jag är känslig mot tomat och jag kan få mindre allergibesvär utav det. Kan det vara det som påverkar?
Måste prata med läkaren i morgon och se om det finns något att göra åt detta.  Vill inte känna detta fler gånger. Det är så obehagligt så kan inte ens förklara.

Återbesök och äggmognad.

I morse var det dags för återbesöket på CvL-kliniken. Fick lämna blodprov och göra VUL. Läkaren kunde se 5 stora blåsor samt några lite mindre som höll på att växa till sig rejält så det var glada nyheter.
Fick en ökad dos av menopur nu och ska åter igen tillbaka på fredag för att se om det vuxit något mer, sen på måndag eller tisdag är det dags för äggutplockning.
Det är helt sjukt hur fort allting har gått. För 2 månader sedan gjorde jag första kontakten till kliniken för att få hjälp och nu sitter vi här och ska snart plocka ut mina ägg.

Om man hade frågat mig för 5 år sedan om jag trodde detta skulle vara en del av mitt liv hade jag skrattat. Jag trodde väll att jag skulle bli gravid på första försöket utan skydd och att jag skulle få den mest perfekta lilla bebisen som kunde gå att få. Jag trodde jag skulle få bli överraskad av graviditeten. Komma på mig själv med att må illa och räkna ut hur många dagar mensen var sen och sedan springa till apoteket och köpa ett test. Trodde jag skulle få överraska Kim med beskedet. Att han skulle bli pappa. Hade miljoner tankar på hur jag skulle berätta det. Skulle jag skicka en bild på testet? Skulle jag slå in det i ett paket? Skulle jag ge han en liten bebisdress i present? Jag hade alla möjliga ideér... som jag inte kommer få använda mig av nu.

När jag väl blir gravid så kommer det inte vara en överraskning. Det kommer inte bli samma spänning, men vi kommer vara dubbelt så lyckliga när det väl fungerar.

Kriget mot sprutan

Visst, det kan vara så att jag är lite rädd av mig men ikväll blev injektionerna  fyllda med drama igen. Menopuren gled in som om jag aldrig gjort nått annat i mitt liv men sen var det åter dags för orgalutranen.  Enbart för att jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde igår och hur rädd jag var så fick jag lite panik redan innan jag tog sprutan idag. Kände tårarna komma och kände mig så dum som satt och grät framför Kim på grund av absolut ingenting.
Efter ett litet gråtanfall så tvingar jag in kanylen i magen. Klådan kom på en gång och även kallsvetten. Regerade inte riktigt lika starkt som igår men mådde ändå dåligt.
Nu sitter jag och försöker så kroppen att lugna ner sig så jag kan sova. I morgon ska vi på VUL och kolla hur det växer där inne.

Orgalutran - min fiende

Igår tog jag min första injektion med orgalutran och helvetet bröt loss. Jag reagerade otroligt starkt på den och höll på att tuppa av. Självklart var kim på jobbet så fick ringa i panik och försöka få han att få åka hem. Han ringde sina chefer och 25 min senare var han hemma. Dessa 25 minuter kändes som en evighet. jag kallsvettades och frös, samtidigt som det brände i hela kroppen. Jag fick ont i magen och ont i huvudet. jag grät och mådde illa. Fick mer och mer panik pga att jag var ensam.

Kim kom hem och jag lugnade ner mig lite. Vi kom överens om att försöka sova lite och sedan ringa läkaren idag... Jag låg vaken hela natten. Mådde pyton och kräktes till och från. Spenderade natten ned att läsa bloggar och forum om denna hemska medicin. Orgalutran är ingens favorit verkar det som. Fick sjuka mig från jobbet idag då jag mår som jag gör.

Ringde upp läkaren vid 13 idag då deras telefontid öppnade... Kl 15 fick jag svar. En sjuksjöterska svarade och jag förklarade vad som hade hänt. Hon blev lite orolig då hon aldrig hört att någon reagerat på detta sätt tidigare. Hon skulle konsultera läkaren och återkomma...
1.5h senare ringde dom tillbaka...

Under dessa 1.5h så snurrade så många tankar i mitt huvud.  Skulle vi behöva avbryta detta? Måste jag byta medicin? Är det försent? Jag hann bli ledsen minst 5 gånger under denna tid.

Svaret blev dock att jag skulle fortsätta som vanligt ikväll med menopur och orgalutran. Har en läkartid i morgon bitti 8.40 och då skulle vi diskutera vad vi ska göra. Ska vi kämpa oss igenom hela förösket fast jag mår så pass dåligt eller ska vi avbryta, vänta till nästa månad och testa någon ny medicin...

Detta var inget roligt dygn och jag ser verkligen inte fram emot att ta denna spruta ikväll. Känns som jag inte kommer få sova i natt heller.